Föreläsning/show
Min mamma sa till mig för en vecka sen om det som skulle hända idag. Ja sa att jag kunde följa med och tänkte inte mer på det. men oj vad jag är glad att jag gick.
Det var fägslande, rörande, gripande och fick tankarna att skena iväg.
Vi var föst på ett semirarium eller vad man ska kalla det. Det var tre kvinnor som bra hur det är att var "drabad" av psykisk ohälsa. Den ena prata om hur hon legat inne i 5 år och efter ett tag igen så var hon där i 4 vecor till. Och som hon ser det nu så var dom första fem åren hennes högskola och dom fyra veckorna var en kort repition. Bar att se henne stå där och prata om sitt liv med en nalle i famnen fick mig att fäla en tår. Hon hade tur som hade en stark familj och vänner som fanns där för henne genom allt.
Efter henne så kom en "dam" och prata om sin sjukdom skitsofrini (hmm vart nog inte rätt stavat men jag hoppas ni förstår) När hon prata så skratta man åt allt tok hon gjort och tänkt. Det som för oss flästa känns som helt natuligt var för henne helt annat. Tänk att tro att alla hör vad du tänker. Tro att jesus väntar på än i skogskannten. Ja en massa sådant var det. Hon flytta upp till gävle pga en man men hon tyckte inte att han var nå att ha så det var bara tack och hej. Denna kvinna var rolig och intresant.
Sista kvinnan som prata, prata om hur det är att vara mamma till en sjuk dotter. Det var å interesant att höra hur dom tänker och göra i alla sitvationer. Skulle kunna skriva hur mycket som helst men spar lite till finalen på dagen.
Direkt efter det var slut så gick vi till stora salen på konserhuset där Marie Nilsson-Lind känd från Ainbusk. Ja vad ska man säga det var starka känslor, skratt och grått i en blandninga av musik. Hon berätt hur det kan kännas när man blir deprimerad. Hur läkaren ge en massa piller den ena ska vra bra mot ångest och den andra har ångest som bivärkning, söm problem kan det bli av dom och då kan man ju få ett pilelr för det.
Barndomen! Hur stora spår den kan sätta. Där tror jag alla som satt i publikan kände igen sig i någon av grupperna hon räkna upp. Den som mobbar, den som mobbas, den som är snyggast, den som inte syns men finns ändå och den som är duktig. Utanförskap, lärare som dömmer ut barnen redan innan dom har haft en chans att visa vad dom går för. Det är ju helt otroligt.
Underbara sånger som berörde och show som fick än att skratta. Ja vad ska man säga får ni chans att se henne så gör det. Det är något ni kommer att kuna ta med ut i livet.
I morgon så ska jag på "jag vill ha en egen måne" med Kenneth Gärdestad. Det ska bli intresant det med.
Det var fägslande, rörande, gripande och fick tankarna att skena iväg.
Vi var föst på ett semirarium eller vad man ska kalla det. Det var tre kvinnor som bra hur det är att var "drabad" av psykisk ohälsa. Den ena prata om hur hon legat inne i 5 år och efter ett tag igen så var hon där i 4 vecor till. Och som hon ser det nu så var dom första fem åren hennes högskola och dom fyra veckorna var en kort repition. Bar att se henne stå där och prata om sitt liv med en nalle i famnen fick mig att fäla en tår. Hon hade tur som hade en stark familj och vänner som fanns där för henne genom allt.
Efter henne så kom en "dam" och prata om sin sjukdom skitsofrini (hmm vart nog inte rätt stavat men jag hoppas ni förstår) När hon prata så skratta man åt allt tok hon gjort och tänkt. Det som för oss flästa känns som helt natuligt var för henne helt annat. Tänk att tro att alla hör vad du tänker. Tro att jesus väntar på än i skogskannten. Ja en massa sådant var det. Hon flytta upp till gävle pga en man men hon tyckte inte att han var nå att ha så det var bara tack och hej. Denna kvinna var rolig och intresant.
Sista kvinnan som prata, prata om hur det är att vara mamma till en sjuk dotter. Det var å interesant att höra hur dom tänker och göra i alla sitvationer. Skulle kunna skriva hur mycket som helst men spar lite till finalen på dagen.
Direkt efter det var slut så gick vi till stora salen på konserhuset där Marie Nilsson-Lind känd från Ainbusk. Ja vad ska man säga det var starka känslor, skratt och grått i en blandninga av musik. Hon berätt hur det kan kännas när man blir deprimerad. Hur läkaren ge en massa piller den ena ska vra bra mot ångest och den andra har ångest som bivärkning, söm problem kan det bli av dom och då kan man ju få ett pilelr för det.
Barndomen! Hur stora spår den kan sätta. Där tror jag alla som satt i publikan kände igen sig i någon av grupperna hon räkna upp. Den som mobbar, den som mobbas, den som är snyggast, den som inte syns men finns ändå och den som är duktig. Utanförskap, lärare som dömmer ut barnen redan innan dom har haft en chans att visa vad dom går för. Det är ju helt otroligt.
Underbara sånger som berörde och show som fick än att skratta. Ja vad ska man säga får ni chans att se henne så gör det. Det är något ni kommer att kuna ta med ut i livet.
I morgon så ska jag på "jag vill ha en egen måne" med Kenneth Gärdestad. Det ska bli intresant det med.
Kommentarer
Postat av: Lotta
Nu har jag gråtit i 2 dagar - hua... vilket gripande seminarium... Såg min mamma i allt :(
Trackback